Prästgården i Kungsgården

-det gamla Grimstad

Om denna gård kunde tala skulle åtskilliga spännande berättelser och hemligheter avslöjas. Grimstad är en av de äldsta gårdarna i bygden. Troligen bodde familjer här redan under 600-talet. Husen på gården har under årens gång byggts om. Under de senaste 700 åren har den använts som prästgård och gästats av såväl fattiga i samhället som kungligheter.

Grimstad - Begynnelsen

När Grimstad blev prästgård kan inte sägas bestämt, men antagligen skedde det någon gång under 1100-talet. Att just det gamla Grimstad blev församlingens prästgård beror troligen på att kristet hemliv med all sannolikhet levts här långt innan den första prästen flyttade in under dess tak och medan ännu de hedniska offren bars fram på offerkullen vid Wijbol (herrgården) strax intill.

Att gården har en lång historia bevisas bland annat av att en runsten hittats vid prästgården i sluttningen mot ån. Stenen var troligen rest någon gång under 1100-talet. I runskrift finns inristat "Två män, Rualt och Utr reste en gång över Irm..." vilket kan ha betytt att stenen restes av sönerna Rualt och Utr till minne av sin far, Irm. År 1928 hittades ytterligare en runsten i prästgårdens trädgård. På den fanns att läsa namnen Björn och Sigbjörn. Man kan anta att dessa fem män på något sätt varit knutna till gården någon gång vid 1000-talets mitt.

En beskrivning av prästgårdens ägor år 1293 visade att tillhörande mark fanns i bl a Ginborn, Hammarby och Järbo. I detta protokoll kallas prästgården för Grimstad.

Man vet att en kyrka fanns i Kungsgården under 1200-talet och troligen bodde då också kyrkoherden i prästgården Grimstad. Enligt Upplandslagen, som här var gällande, skulle prästgården bestå av sju hus: stuga, stekarhus, lada, kornhärbärge, visthus, sömnhus och fähus.

Man vet inte mycket om dem som bebodde prästgården under 1200-talet. De första namn som nämns med början från 1300-talet är Värnrik (1334), Laurentz Pädersson (1416) och Petrus (1443).

Det är först från 1500-talets historia man börjar se en klarare bild över prästgården och dess öden. Man har lyckats göra sig en god bild av hur prästgården sett ut under denna tid. Inkörsvägen till prästgården var densamma som i våra dagar. Prästens bostadshus låg strax söder om inkörsporten. Av beskrivningen framgår att mangården, på medeltida vis, bestod av ett antal åtskilda hus ställda i en nästan kvadratisk rektangulär gårdsplan. Nordväst om mangården och omedelbart intill densamma låg i en annan fyrkant de andra husen tillhörande ladugården. Husen var timrade med synliga knutar utan annan färg än den de fått av väder och vind. Glasfönster byggdes troligen inte in förrän runt 1560-talet.

Jöns Joannis, kyrkoherde i Ovansjö under Gustaf Vasas tid

Den 6 juni 1523 valdes den endast 27 år gamle Gustaf Eriksson Vasa till Sveriges konung. Vid den tiden var majoriteten av svenskarna katoliker. Trots att det inte fanns någon folklig opinion mot den katolska kyrkan blev den svenska katolska kyrkan under Gustaf Vasas regering den första att bryta med påven. Kyrkan blev nu tvungen att börja betala skatt till kungen och man befallde att korsen efter vägarna skulle huggas ned.

Gustaf Vasa hade på 1540-talet en hovpredikant vid namn Jöns Joannis som efter att varit kyrkoherde i Tillinge utanför Enköping befordrades till kyrkoherde i Ovansjö.

Ovansjöborna hade på den tiden för vana att på väg till kyrkan vördnadsfullt hälsa på ett kors som var rest vid sidan om ingången. Männen tog av sig sina huvudbonader och kvinnorna neg. Vid ett annat kors vid kyrkans norra sida brukade de knäböja och sedan på knä krypa fram till korset (uttrycket krypa till korset).

Gustaf Vasa

En morgon när församlingen var på väg till kyrkan fann de ett av korsen nerhuggna. Folket trodde att deras nya kyrkoherde Jöns Joannis, som var god vän med konungen, var den skyldiga och jagade honom för att kasta honom över bogårdsmuren. Han lyckades dock slita sig loss. Trots denna händelse var förhållandet mellan kyrkoherden och ortsborna gott. Då två av prästgårdens döttrar gifte sig med ett par av socknens förnämsta bondesläkter, kom även detta att bli ett band mellan prästgården och församlingen. Jöns Joannis levde till 1558 och efterträddes av sin måg Erik Andersson (Ericus Andrae) från Nor, en av socknens förmögnaste gårdar. Erik Andersson köpte under sin tid som kyrkoherde även granngården Kungsgården, det gamla Wijbol.

Prästgården under 1600-talet och kungligt besök

År 1603 lämnade Erik Andersson pastoratet i sin son Jöns Erics händer. Erik Andersson bodde sina sista år hos sin son och dog 1618. Jöns Eric erhöll ett kungligt brev som lovade att hans son Johan Jönsson skulle efterträda sin far, men sonen gick bort tre dagar före sin far i maj 1637.

En ny släkt flyttade nu in i prästgården. Ett av socknens barn, Ericus Benedicti Hammarinus, bondson från Hammarby och bror till den mer kände mäster Samuel Hammarinus, blev den nye kyrkoherden. Han såg till att få prästgårdens herrstuga upprustad. Den förut så mörka stugan blev ljus och hemtrevlig och glasfönster sattes in. Han satt emellertid endast sex år vid ämbetet varvid Martinus Nicolai Holm tog över. Under Martinus tid som kyrkoherde fick prästgården kungligt besök av unga drottning Christina. Inför besöket rustade man upp den stora herresalen där drottningen skulle bo och två riktiga glasfönster sattes in. Kyrkoherde Holm efterträddes av Marcus Simming vilken gifte sig med Sara som var dotter till den vittberömda Stormor i Dalom.

Husen i prästgården ombyggdes och förnyades tid efter annan. Under 1600-talet fick mangårdens fyrkant ett mer slutet utseende än tidigare. Mellanrum och prång mellan husen blev smalare. Ett herrestall tillkom i mangårdens nordvästra hörn. Det var avsett för de resande gästernas hästar och innehade 12 spiltor. Prästgården var ju ett gästgiveri av stora mått. Gästerna ute från stora världen hade mycket att berätta och medförde hälsningar från släkt och vänner landet över.

År 1670 blev Hans Wesslander den nya kyrkoherden i Ovansjö. Många vandrande människor som passerade Kungsgården tittade in i prästgården för att kanske få en bit bröd och en pratstund. Det var under de stora häxprocessernas tid och det fanns en stor oro för trolldom. Kyrkoherden besöktes 1675 bl a av en dalkulla på väg från Gävle vilken hade blivit utpekad som trollpacka.

Hans son Lars Wesslander blev nästa kyrkoherde att flytta in i prästgården. Under hans tid, med början 1695, inföll de svåraste hungeråren vårt folk upplevt. Hungersjukdomarna härjade svårt och krävde många dödsoffer. Stora skaror hungrande kom vandrande från bl a Dalarna. Många av dem hittades döda efter vägen och begravdes i omärkta gravar på kyrkogården. 140 personer i socknen dog i fläckfeber. Det värsta året var 1697 då även kyrkoherden Lars Wesslander, endast 37 år gammal, rycktes bort från sin unga maka, Barbro Silieström.

Ovansjö prästgård (mangården) efter ombyggnad 1712 och 1726 fram till 1765. A. Portlider med vedskjul i norr och loftbod i söder B. Manbyggnad: 1. Förstuga, 2. Bokkammare, 3. Salskammare, 4. Sal, 5. Sängkammare, 6. Matkammare, 7. Bagarstuga , 8. Kök eller Kokkammare C. Stora Herrstugan: 1. Stora förstugan, 2. Stora salen eller Herrstugan D. Källarstugan: 1. Förstuga, 2. Långkammaren, 3+4. Kammare, 5. Källarsval E. Bryggstugan F. 1. Bastu, 2. Kammare, 3. Drängstuga, 4. Hemlighus, senare mangelkammare G. Herrestallet med 12 spiltor för främmande hästar H. Port till ladugården I. Hönshus K. Bodar med överbyggda nattstugor

1700-talet

Lars Wesslander efterträddes av sin svåger, lektor Smaraeus, som gick bort redan 1705. Nästa kyrkoherde var Lars Torger som levde till 1719. Efter hans död tillämpades den s k konservationen, vilket innebar att en ogift prästman erbjöds att gifta sig med den avlidnes änka eller dotter om han fick pastoratet. Konservationen tillämpades och regementspastorn vid Hälsinge regemente, Petrus Backmark, gifte sig nu med Lars Torgers änka Catharina Norman. Backmark blev en omtyckt kyrkoherde, men avled dock 10 år efter att han blivit tillsatt, år 1730. Hans efterträdare blev efter en mycket spännande valprocedur församlingens 68-årige komminister Johannes Jernberg.

Efter kyrkoherde Jernberg följde kyrkoherde Alrot och Hedman. Det var Hedman som förberedde den stora ombyggnaden av Ovansjö kyrka 1760. År 1764 tillträddes pastoratet av kyrkoherde Johan Lexelius. Prästgården var vid denna tid ganska bristfällig. Det beslöts att husen på sydsidan, med sitt ursprung från medeltiden, var såpass bristfälliga att de skulle rivas och en ny byggnad uppföras på den gamla grunden. Kyrkoherden själv erbjöd sig att stå för vissa kostnader. Arbetet avbröts dock p g a att brukspatron på Kungsgården, David Uhr, motsatte sig bygget. Församlingsborna ställde sig på sin kyrkoherdes sida och förbudet upphävdes i oktober 1766. Byggnadsarbetet fortsatte, men kyrkoherde Lexelius kunde dock aldrig flytta in i den nya prästgården eftersom han i april 1767 avled efter en tids sjukdom.

Kyrkoherdar i Ovansjö från 1870:

• 1870-1904: Olof Hjalmar Humble
• 1905-1927: Johan Gustaf Ekelöf
• 1927-1946: Harald Nyström
• 1946-1961: Karl Sundbom
• 1961-1968: Oscar Solén
• 1968-1978: Carl-Adolf Murray
• 1978-1988: Bo Strömberg
• 1989-1995: Erland Johansson
• 1996-1997: Ulla Lindgren
• 1997-2004: Gunilla Fluur
• 2004- : Karl-Erik Tysk

  För mer information om prästgården kontakta Ovansjö pastorat.

Se mer om: